Från krom till resveratrol: forskningen bakom elva ingredienser

Krom (100 µg): från jästexperiment till EU-godkännande

Kromets forskningshistoria börjar på 1950-talet, när Klaus Schwarz och Walter Mertz i utfodringsförsök med råttor stötte på en faktor i öljäst som påverkade djurens glukostolerans — de kallade den ”glukostoleransfaktor” och identifierade krom som faktorns verksamma beståndsdel. Sex decennier senare utvärderade Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) forskningsläget och bekräftade två hälsopåståenden om krom, bland annat bidraget till normal makronäringsämnesomsättning (EFSA (EFSA Journal, 2010)). I Vitaslimex ingår krom som pikolinat — en kelatförening där spårämnet är bundet till tre molekyler pikolinsyra och som hör till de mest studerade kromformerna. 100 µg per kapsel motsvarar 250 % av det dagliga referensintaget.

Grönteextrakt (154 mg): tekultur möter modern analys

När Lu Yu på 700-talet skrev ”Chajing”, den första boken om te, var Camellia sinensis sedan länge en del av vardagen i Kina. I dag är det framför allt bladets katekiner som intresserar forskarna, med epigallokatekingallat (EGCG) i spetsen. Säkerheten hos EGCG utvärderades grundligt av EFSA 2018 (EFSA (EFSA Journal, 2018)) — den bedömningen ligger till grund för dagens EU-regler för grönteextrakt, inklusive gränsen på 800 mg EGCG per dag från kosttillskott. Med 69 mg EGCG per kapsel ligger Vitaslimex medvetet långt under den gränsen — och koffeinhalten på 8 mg deklareras dessutom öppet.

Äppelcidervinäger (150 mg): fermentering med historia

Vinäger hör till mänsklighetens äldsta dokumenterade fermenteringsprodukter; redan babyloniska källor beskriver hur den framställs, och i antikens läkekonst var den ett givet inslag. Kemiskt uppstår äppelcidervinäger i två steg: jästsvampar jäser äpplets fruktsocker till alkohol, varpå ättiksyrabakterier av släktet Acetobacter oxiderar alkoholen till ättiksyra — nyckelmolekylen som ger vinägern dess karaktär. För kapseln torkas vinägern skonsamt; 150 mg pulver ger fermenteringsprodukten en fast och smakneutral form.

Berberin HCl (85 mg): den gula alkaloiden

Berberin är en isokinolinalkaloid och skälet till att berberisens rot och bark lyser gula — historiskt användes färgämnet till och med för att färga ull och läder. I traditionell kinesisk medicin (som beståndsdel i Coptis chinensis, ”huanglian”) och inom ayurveda har substansen en månghundraårig användningshistoria. Farmakologiskt är berberin väl undersökt — även när det gäller interaktioner: i en klinisk studie på friska försökspersoner hämmade upprepat intag av berberin aktiviteten hos flera cytokrom P450-enzymer, däribland CYP3A4 (Guo et al. (European Journal of Clinical Pharmacology, 2012)). Det är precis därför Vitaslimex startsida har en tydlig upplysning till alla som regelbundet tar läkemedel.

Ingefära (50 mg): från kryddrutterna till fas I-studien

Rotstocken från Zingiber officinale färdades längs Sidenvägen och kryddhandelns rutter till Europa och var under medeltiden tidvis lika värdefull som peppar. Hettan kommer från gingerolerna, som vid torkning och upphettning delvis omvandlas till shogaoler. En fas I-studie på friska försökspersoner har kartlagt hur ämnena beter sig i kroppen: gingerolerna togs upp snabbt och omsattes lika snabbt till konjugat (Zick et al. (Cancer Epidemiology, Biomarkers & Prevention, 2008)). Vitaslimex innehåller 50 mg malen ingefärsrot.

Kanel (20 mg): kassiafrågan

Kanel är inte bara kanel: Cinnamomum cassia från Kina och Vietnam ger världshandelns kraftfulla, sötbeska bark, ceylonkanel från Sri Lanka den finare varianten. Den analytiskt mest intressanta skillnaden gäller det naturliga aromämnet kumarin — en undersökning av handelsprover visade kraftigt varierande kumarinhalter i kassiabark från tysk detaljhandel (Woehrlin et al. (Journal of Agricultural and Food Chemistry, 2010)). Som jämförelse: kumarindebatten handlar om dagligt intag i gramklassen, till exempel via kanelbullar och julbak; de 20 mg kassiabark per kapsel i Vitaslimex ligger två storleksordningar lägre.

Pomerans (20 mg): mer än marmelad

Citrus aurantium, odlad i Medelhavsområdet sedan medeltiden, är en frukt med två karriärer: det beska skalet ger den klassiska brittiska apelsinmarmeladen, blommorna ger parfymindustrins neroliolja. Kemiskt kännetecknas frukten av protoalkaloiden synefrin, som förekommer naturligt i fruktköttet och vars halt kvantifieras i standardiserade extrakt. I Vitaslimex är frukten doserad till 20 mg per kapsel.

Cayenne (20 mg): hetta med egen mätskala

Chilipeppar av arten Capsicum annuum odlades i Mellanamerika redan för omkring 6 000 år sedan och kom till Europa med Columbus skepp. Hettans molekyl, capsaicin, isolerades på 1800-talet; 1912 utvecklade farmakologen Wilbur Scoville den skala som än i dag gör styrkan mätbar. De 20 mg malen cayennefrukt per kapsel passerar obemärkt tack vare kapselhöljet — ett av skälen att svälja kapseln hel.

Banaba (5 mg): tetradition från Filippinerna

Lagerstroemia speciosa, ett praktfullt blommande träd i Sydostasien, är på Filippinerna en del av vardagen under namnet ”banaba”: bladen har bryggts som te i generationer. Den fytokemiska forskningen har karakteriserat bladen ingående och bland annat beskrivit triterpenen korosolsyra samt ellagitanniner som lagerstroemin. I Vitaslimex finns bladet med i 5 mg — en blinkning till denna tetradition.

Ginseng (5 mg): örten, växtens mindre kända del

Släktnamnet Panax går tillbaka på grekiskans ”panakes” — en etikett från en tid då roten i Östasien var värd sin vikt i guld. Vitaslimex använder medvetet inte roten utan de ovanjordiska växtdelarna: blad och stjälk har en egen profil av ginsenosider, växtens saponiner, som i sammansättningen skiljer sig från rotens. 5 mg per kapsel kompletterar innehållet med denna mindre kända del av en mycket känd växt.

Resveratrol (1 mg): stilbenen från Polygonum cuspidatum

Resveratrol tillhör ämnesklassen stilbener och är ett fytoalexin — växter som vinrankan bildar det som försvarsämne vid svampangrepp. Som industriell källa används i dag oftast växten Polygonum cuspidatum, vars rot är särskilt rik på substansen. Studier på människor gav tidigt en central insikt om farmakokinetiken: en oral dos på 25 mg togs upp till minst 70 %, men omsattes så snabbt att knappt något oförändrat resveratrol blev kvar i blodet (Walle et al. (Drug Metabolism and Disposition, 2004)). Värt att veta: sådana studier tillhör grundforskningen; i Vitaslimex är resveratrol med 1 mg en av byggstenarna i sammansättningen.

Det som är godkänt — och det som fortfarande är forskning